Tankarna i mitt huvud har verkligen varit förvirrande de senaste veckorna. Som jag skrivit tidigare så har mitt humör gått i vågor. Jag känner mig glad och lycklig ena sekunden men som bara på ett klick kan omvandlas till tystnad och mörker - då jag bara vill stänga in mig och vara för mig själv. Jag och ingen annan. Igår var en sådan dag, trots att jag tillbringade kvällen hos mormor så kände jag mig ändå helt trött i huvudet och ville bara vara för mig själv.

Idag är en dag av den dagen igen men ändå tog jag mig tid till att gå ut och umgås med min lilla kusin som inte är många vintrar alls. Att se hennes små vingliga ben springa, hennes lycka i ögonen för ingenting och sättet hon kollar på saker ur helt andra perspektiv fick mig att inse saker. 

 

Fasen vad bra allt var när man inte kunde prata och knappt tänka själv. Man var maktlös och lycklig. Oron över att misslyckas på ett svårt prov eller att killen man gillar ska gilla ens bästa vän bättre för att hon är mycket finare än en själv, existerade inte. Allt man ville som liten var att gå i skolan, växa upp och bli vuxen. Men fyfan vad fel man hade. Jag vill inte växa upp, jag vill inte gå in i ett vuxenliv riktigt än. Jag trivs som jag har det nu, jag ångrar bara att jag så fort ville växa upp och inte ta vara på tiden som det barn jag var. Om jag bara kunde se framför mig då hur verkligheten skulle påverka mig idag. Egentligen ser jag ingenting positivt med att ha blivit en ungdom. Det ända man handskas med är jobbiga familjebråk, skolan och kraven som ställs med detta jävla betygssystem, vänner som förändras och killar som inte fattar någonting och sårar en utan att veta av det själva. Med handen på hjärtat kan jag ärligt säga att vara en person i dagens samhälle är svårt. Det är svårt att passa in, vara en i mängden samtidigt som man vill bli accepterad som man är. 

Tack o lov är jag det, men jag tänker på de som känner sig ensamma och utstötta för de är annorlunda. Jag önskar jag kan göra något åt de, att alla ska bli gillade hur de än ser ut. men tyvärr kan jag inte påverka världen ensam, hur mycket jag än vill.

 

Jag tror att detta lov är lärorikt för mig. Jag behöver vara ensam en kort stund, tänka på mig själv och skita i skolan och dess människor ett tag. Det känns tryggt och behövligt.