De senaste veckorna har varit ganska stressiga för mig. För er som vet och känner mig vet att jag har höga kvar på mig själv gällande skolan, jag vill göra det bästa ifrån mig - jag vill lyckas. 

Därför lägger jag all min kraft och energi på skolan just nu, jag försöker så gått det går och hitills har det bara gjort mig stressad, ofokuserad och väldigt trött. Kan det ha att göra med allt pendlande? jag känner själv att gå upp så pass tidigt och komma hem väldigt sent tar mycket på krafterna såklart, det är faktiskt jobbigare än jag trodde från början. Dessutom så tränar jag 5 dagar i veckan också, så när jag har duschat och gjort allt jag ska göra så blir klockan tio redan och då äre bara och lägga sig. Tiden räcker inte till för allt man vill göra längre. Inte ens helgerna blir skolfritt då helger ofta består av plugg och tex evenemang som igår när några från min klass och jag var på järnvägsmuséet då det var 100års firande på eltåg, så igår var det en väldigt utmattad tjej som somnade i sin egen säng igårkväll.

 

Trots detta så är det så mycket jag vill göra. Jag vill så gärna ta upp mitt novellskrivande samtidigt som jag vill vara uppe till 11 på vardagskvällarna tre dagar i veckan för att se favoritprogrammet Paradise Hotel, men icke. Varken tid eller ork finns, hur mycket än viljan skulle vilja ta över så är det omöjligt.

Mest av allt skulle jag bara vrida tillbaka tiden när jag hade tid för mina noveller och TV-tittande. Jag känner att jag är i en början på något nytt, det är jag - men jag vill samtidigt inte glömma det gamla. Speciellt inte skrivandet, tyvärr känner jag själv hur min förmåga att uttrycka mig i texter har försvunnit. Är det för att jag är så ofokuserad? är det för att jag ligger under tidspress på svenskalektionerna? eller är det för att jag inte är van att skriva längre? jag vet inte, vet ni? 

 

Iallafall så ska jag försöka att göra mig tid, åtminstone en dag i veckan, till att skriva på något. Bara så jag håller uppe, är det något jag inte vill så är det att misslyckas i mitt skrivande, jag måste börja ta fram skribenten i mig igen.